madman

varför är det så
att när man får det
som man trodde
att man ville ha,
som man längtade efter,
som man dagdrömde om lite halvt,
och nattdrömde om entvåtrefyra gånger i veckan,
så var det plötsligt inte alls vad man ville ha.
snuvad på konfekten känner man sig faktiskt.
och ögonbrynen rynkar sig än en gång.
för vad är det då jag måste få
för att bli nöjd?

deg deg deg deg
jag är en bröddeg

och först pratar man lite strunt
o sen när man ska fråga hur hon mår
för man är lite orolig
då är hon offline.
det skulle aldrig hända i verkligheten.
msn är så oförutsägbart.

igår hade jag två kunder
som ... ja vad ska man säga om dom?
två killar, 25+ eller nåt.
kommer fram och säger
"hallå, ni är väl typ så här experter på såna här grejer?"
"ja då, det är vi." säger jag.
den ena killen med krokig näsa
börjar prata om hur torr han är
och att man ska väl typ smörja in sig med krämer o sånt där har han hört
"kolla vad torr jag är!"
sträcker fram handen.
"jag har sett värre."
säger jag
sen måste man ju le lite då och då.
sen får dom dofta på alla krämerna.
det mesta luktar gott tycker dom.
sen säger kroknäsan:
"men asså, luktar man inte väldigt mycket om man smörjer på sånt här på hela kroppen?"
"jo, det brukar man ju. vissa doftar lite mindre än andra så det beror på."
"men asså, tänk dig att du typ skulle ha sex med en kille,
som luktar så här, han har typ sån här kräm på hela kroppen liksom,
vad skulle du tänka då?"




nu måste jag gå till jobbet.

ibland går allt åt olika håll på samma gång
och då känner jag hur jag ögonbrynen rynkar ihop sig

ikväll såg jag taxi taxi! på landet
finfina tjejer det där
usch vad bra dom var.
sen blev det högläsning av "On The Road"
på telefonplans tunnelbanestation
av Knudt Pinnen Anton
och sen kom alla ens gamla vänner till en bar
där jag redan satt och inte drack nånting
och de blev kramkalas
och jag känner i mellangärdet
att jag behöver semester

jag tänker på dig lite för ofta
bara för att jag är lite för ensam
men men men men men
när det kommer till sånt här
är jag självisk
så det är läskigt.
jag måste bara skärpa mig.
men det är som i en amerikansk film
om en psykopatseriemördare
som kanske är snäll
eller åtminstone normal
innerst inne
men bilderna dyker upp i skallen på honom i alla fall
gult ljus, allt är närbilder
i knähöjd
och bara detaljer är skarpa
dom tränger sig på
med en kraft
som kommer inifrån
som gör att man hatar inifrån
och man ruskar på sig
och får en rynka mellan ögonbrynen
men du finns kvar där
i mitt huvud
och jag vet att du finns kvar där
du finns där
på riktigt finns du
och jag kan bara räcka ut handen och fånga dig
som en citrongul slemfjäril
men men men men men
det skulle varken du eller jag bli något gladare av

ask my mother: does peace come along with age?
"no restlessness grows worse day by day"

I can't control my hope I can't control my dreams
I can't eat I can't sleep I can't do anything