madman

nej usch
här försöker man sig på att skriva nånting poetiskt
om nånting verkligt
men samtidigt luddigt
och fett komplext
och jobbigt
och det blev bara gröt
kan ni tänka er?
jag är inte gjord för att skriva meningar som tar tre minuter att avkoda
och tio minuter att skapa
det får vi överlåta till Oscar Wilde
och de av likvärdig kaliber

det kliar fortfarande i huden
men nu kliar det innanför också
ovisshet som bara gnager
och önskar jag hade en stor känga
att drämma till nån med
men vincent har mina dr martens för tillfället
o sen vet jag inte vem jag skulle drämma till
om inte mig själv
för det är ju bara jag som är ovissheten
och jag försöker agera vuxet o rationellt o förnuftigt
men jag vill bara lägga benen på ryggen
och aldrig bli vuxen
för varför ska man vilja bli vuxen om det bara känns fel o fegt?
gud vad jag förstorar upp saker nu.
jag vill bara att saker ska vara lite enklare
o klarare
o att mitt tröttsama huvud ska sluta ifrågasätta så jävla hårt
kan vi inte bara köra på?
ja?