madman

döda dagen
döda becka
allt som varit dött
ajaj
borde äta
inte vodka
inte tänka
fanfanfan
gråta lite till sista avsnittet i O.C. säsong ett
blogga lite om bakisångesten i ett försök att förskingra den
tvivla på ifall förskingra är ett riktigt ord
eller nåt som min söndermanglade hjärna knåpat ihop
i hopp om att bevisa för mig själv
och för cyberspace
att kampen om min värdighet
fortfarande är värd att upprätthålla
även under de mest förudmjukande omständigheter.
igårnatt vaknade jag av att min assistant manager
omsorgsfullt knöt upp skosnörena på mina Dr. Martens
då jag däckat på hans säng
över en hög av jackor o väskor
och hans flickvän hade bäddat bäddsoffan åt mig
och till och med tagit fram pyjamas
som i och för sig förblev oanvänd
men vilka sötnosar ändå.
fick med mig ett kakpaket som färdkost på métron
när jag närmare ett-tiden idag kröp ut ur deras näste
utan möjlighet att försäkra mig om att gårdagens smink inte gnuggats ut över hela ansiktet
vilket det som tur var inte hade.
håret såg dock ut som en ruggande skata
och min andedräkt hade nog tagit kol på en mindre flugfarm..

nu sitter jag här ensam i min roomies enorma säng
lyssnar på moneybrother på högsta volym
omgiven av ett tomt kakpaket och grapefrukt- och kiwiskal
och känner
MISÄR
och självömkan
om än i något milda former
relativt bedövat
och tänker att
"ja, mina vänner. så här kan man leva sitt liv."