madman

ska vi springa ett varv runt jorden
i våra hiskeligt klumpiga tonårsgenerationsskor
och bryta klackar mot pyramider och ramla skrattandes mot regnskogsstammar nånstans i Amazonas när vi tappade bort stigen mot världens ände
vi sover i buskar och övergivna ormgropar när öknen stramar våra kinder med sitt överhettade järnhandsgrepp
vi håller våra händer hårt men skrattar fortfarande när vi snavar över skallerormar och hör de ensamma taggarna skramla i våra magar
när vi kommer till Kina vadar vi genom risfält som bullerbynbarnen och vi skrattar så när gulingarna skjuter oss med ilskna pikadoller
vi springer hela vägen längs muren och struntar i stigen för världens ände kommer man till förr eller senare
nu målar vi kinesiska muren med knäblod och ofrånkomliga svettdofter som droppar från igenvuxna armhålor
våra händer har vuxt ihop för länge sedan och våra skosnören har vuxit ihop de med
men när solnedgången träffar våra ögon inser vi att tiden är knapp och muren är lång
vi hoppar på tre och tumlar ner för en sluttning
skrattandes och blödandes och våra ekon lämnas kvar åt skymningen till kvällsmål
en spårvagn stannar framför våra svullna fötter
så vi fuskar för en seger är en seger och ära ger vi fan i
vi åker hela vägen till Riga och håller inte i stolpar så vi ramlar lika mycket som förut och skrattar gör vi så våra glaskuleögon hoppar ur deras hålor och vi faller ner på skorpade knän för att finna dem
men våra klumpiga skor vill inte åt samma håll så vi ligger där på spårvagnsgolvet och kittlar resenärer i knävecken och tappar andan av kikskratt men nu är vi framme så vi snubblar av och tackar konduktören med en pepparkakssång för snön ligger vit på taken och endast tomten är naken i skyltfönstret för vi stjäl hans kläder och gör snöänglar på ett jättetorg och polisen jagar oss med lustiga hattar men vi springer snabbare trots våra klumpiga skor
båten i hamnen väntar visst på oss och vi lämnar potatisgrisarna med arga grimascher på andra sidan och den fromma månen glor ner på dem och säger "skippeti do" för att ta kål på oss med våra egna skrattsalvor
vi faller över bord i ren lycka och vi simmar och skrattar om vartannat i det tvågradiga vattnet men när stjärnorna lyser på oss sådär iskallt och jätteelakt och himlen är så svart att man blir blind känner vi båda att nu orkar vi inte mera nu sjunker vi och segern ger vi fan i för våra händer har vunnit för länge sedan.